too young to fight it

typ gamla fotografier, dikter och annat med någon mening.

jag älskar program på tv om oskyldiga brottslingar, och om dödsstraff och annat hemskt.

bara för att det får en att fundera en massa. jag skrev ett brev för någon vecka sedan, till en person jag velat fråga saker till, under en så lång tid. egentligen var det inte han som specifik person, utan, han gestaltade bara just den jag sökte. han heter kevin. han skrev i sitt svarsbrev att han gillade att ta långa joggingturer mitt i natten för att rensa sina tankar. han drömmer om frihet till alla, och vill helst av allt sätta ett leende på varenda kottes läppar. alla som bara vill le. han gillar svartvita, gamla filmer som jag själv inte förstår grejen med. han säger att han älskar sin mor över allt annat, och att hans vänner är hans änglar. han gillar att köra runt i sin bil, med musik om tårar och kärlek och hat och inte veta var han ska. han gillar inte mainstreem hiphop, falska personer och parker utan gungställningar.

han sitter inlåst på en av USA:s största anstalter. han är tjugoett.

alla säger det är så 1900-tal med handskrivna brev. jag tycker det är fint.

alla säger att jag inte borde skriva, inte till en fånge. fångar är hemska människor som hatar världen och allt där till. han är en hemsk människa som aldrig ska förlåtas, som man inte kan lita på eller ens kolla i ögonen utan att få en inbjudan till satans stora kalas när tiden är kommen.

kanske är det så. jag måste i alla fall få reda på om så är fallet. alldeles själv.