sånt jag inte ens trodde om mig själv
och bra känns det. antagligen därför bloggen får vakna till liv nu igen.
ett skypemöte avslutat. jag är förhoppningsvis steget närmare en klar framtid, där jag vet vad som händer.
men nervös var jag, och skakig är jag nu så där i efterhand. jag klantade förmodligen till det när jag sa att jag nog skulle lägga mig ned och skrika tillsammans med ungen ett tag, om den skrek när vi skulle gå ut.
fast, jag sa ju egentligen inte det. så förhoppningsvis ligger jag fortfarande som toppkandidat till att bli au pair åt familjen Hills i Oxford, London med start i juli. vi får hoppas att de inte störde ihjäl sig på min fejkbrittiska, eller att jag tappade ord här och där. att jag kallade memory för memory. att jag satt och tog mig på håret var femte sekund.
fast, jag nämnde ju faktiskt att jag var nervös. två gånger. det borde väl bli plus i kanten?
